08
mars
2016

Internationella kvinnodagen

Idag firas kvinnor över hela världen. Men egentligen är det ju en sorgens dag att internationella kvinnodagen finns.

Att kanelbullens dag finns, kan jag bättre förstå, eftersom den är ett litet svenskt bakverk som kanske glöms bort i alla hälsotrendscaféer med sina chiafrökex  och wellpappsmuffins mm.

Att det imorgon är tomatsåsens dag (dagen efter internationella kvinnodagen) gör att det blir ännu sorgligare på något vis.

Och om ett par dagar är det Mazarinens dag, ja ni förstår vart det här är på väg.

Hur kan en sådan grundläggande sak som halva befolkningens rätt till jämställd behandling ens vara en fråga, som behöver en speciell dag i kalendern för att belysas?

Det är egentligen helt bisarrt.

Och trots det läser jag dagligen feminist-förlöjligande och feminism-ifrågasättande inlägg på facebook. Dagligen. Inlägg om hur ”dessa extremfeminister” sagt si o så. Hur ”feministerna hatar män”. ”Feminazists på gång igen” mm

Men alltså; feministen är inte en person som hatar män.

Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att ge kvinnor samma rättigheter och möjligheter som tidigare endast varit tillskrivna män. Både politiskt, ekonomiskt och socialt.. Det handlar om rättvisa.

Vad är det som inte går in?

Tror det manliga kollektivet att vi ÄR jämställda? Åtminstone i Sverige.

Eller är problemet kanske att det inte finns något upplevt manligt kollektiv.

Om man som man inte tycker sig vara del av ett manskollektivt tyckande, en manlig struktur, utan att man bara är en härlig kille som har en helt okej kvinnosyn (a la ”dra nu inte alla över en kam, det finns faktiskt många killar som är feminister”) så kan jag förstå att man inte förstår. Men; lyssna då bara på tjejerna. Lyssna på kvinnorna!

Vi säger ju att det ÄR ett problem.

Varför skulle vi säga det om det inte fanns. Alla vi kvinnor.

Vilken enormt stor konspiration det skulle vara annars. Imponerande!

Nej problemet är förstås inte killarna som kämpar för feminismen. Och dom finns. Men, ärligt talat, dom är INTE många. Antagligen finns det fler utövande sumobrottare än aktivt kämpande manliga feminister…i Sverige.

Och det är heller inte många män som aktivt hatar feminism. Dom är antagligen ännu färre än sumobrottarna, i Sverige.

Dom flesta män är tysta.

Dom håller inte med feministhatarna men dom skriver inte heller några facebookinlägg om problemet. Dom bara fortsätter i sin vardag, med sina rutiner och vandrar vidare i den struktur dom är vana vid. Helt utan att reflektera. Nästan. Men dom orkar inte ta det längre än en flyktig tanke ”f-n vad jobbigt”.

Dom blir nog lite provocerad när en ung arg tjej tröttnat på den rådande strukturen och kräker ut sin frustration över något som vi alla borde reagera på.

Och tänker då ”men slappna av nu bruden” och någon kanske tänker ”titta, det är sådär dom inte ska hålla på, för då tycker andra att dom är extremfeminister”

Men dom unga tjejernas reaktioner är en sund respons på samhällets strukturer.

Killar som inte kommer fram i samhället pga utanförskap kallas ofta ”värstingar” och får då hjälp (vilket dom absolut ska ha) och får åka på seglatser mm för att lära sig samarbeta och hantera sin ilska mm.

Men arga tjejer slåss oftast inte, dom blir verbala.

Fast skillnaden är att så fort en tjej blir arg och frustrerad och ”skriker” i sociala medier så får hela feminismen stryk. Och dessutom missar man helt poängen.

Lyssna på vad dessa tjejer verkligen säger, istället för att fastna och reta sig på HUR dom säger det.

Dom har ju rätt!